Allvar.

Nu. Har jag kommit hem från min "turné" runt "hemtrakterna", och det är en ny månad. Nu börjar jag det här projektet på allvar. På måndag börjar skolan igen, och jag sitter just nu och skriver en handlingslista innan jag studsar iväg till affären.
Det känns lite konstigt, att en sak som jag har tänkt på så länge, och kanske pratat om ibland, faktiskt är någonting jag nu försöker med. Overkligt.

Jag medger att jag tidigare inte haft så stor koll på exakt hur mycket pengar jag lagt på mat, varje månad tidigare. Så det här leder mig automatiskt till att jag kommer bli mer medveten om det.
Jag hittade en "bok" vi fick för flera år sedan när vi var på studiebesök på banken (i högstadiet, så åtminstone 6 år sedan), där det fanns tips inför olika skeden i livet - flytta hemifrån, studera, arbeta, pension... I den hittade jag en budget för hur mycket ensamstående ungdom beräknades leva på då. I den hade dem räknat 1558 kr till mat, och jag avrundade det till 1600, och använder för att ha en utgångspunkt. Det kanske är för mycket att utgå från om man vill vara snål (och jag tror att jag hållt mig bra under det innan), men jag börjar så (fuskigt när sommarjobbets lön är lite mer pengar än studiemedlet - men bra start kanske:). Sen ser vi hur det blir...

Så, nu börjar det... :)

Blåbärsplockning.

I veckan har jag följt nyheterna om bärplockarna från Bangladesh. Och det är ju egentligen ingen nyhet, att bärplockare från utlandet utnyttjas, men så mycket uppmärksamhet av media har det väl inte fått tidigare år - eller så är det bara jag som missat det förut.
Bärplockarna lurades hit med löften om att få tjäna mycket pengar, men när dem kom hit visade det sig att det inte finns några bär...
Nja, vad ska man säga... Jag frågade mig hur bärplockarnas arbets- och levnadsvillkor såg ut: Under sin vistelse här i Sverige bor de i stugor i Bräcke. De bor för många i varje rum, och det är inte bra ur bland annat brandsäkerhetssynpunkt. De har dålig ventilation och för få toaletter på för många personer. De hade inga varma kläder, och husen de bor i är inte särskilt uppvärmda, så Röda Korset fick göra en insats och skicka kläder och skor åt dem. Svenska kyrkan har också hjälp till genom att ge dem filtar - något som den som ordnar med deras boende och vistelse här borde ansvara för.
Avtalet med bemanningsföretaget Bangladesh work force säger att bangladesherna ska plocka 60 kg/120 liter bär per dag. Om vi översätter det till våra arbetstider; en dag = 8 timmar, så blir det 15 liter i timmen! (En jämförelse: Jag var ute och plockade en liter på 3 timmar, då tog jag det i rätt lugnt tempo. Om jag skulle göra mitt yttersta skulle skulle jag kanske ha plockat den mängden på halva tiden...) Det är inte rimligt.
Jag har ingen aning om vart de bär bangladesherna plockar tar vägen, säljs dem på någon marknad? Till affärer? Går det ens spåra?
Det är inte något jag direkt tänker på, om jag köper blåbärssylt, att den kanske är gjort på blåbär som inte är “rättvist plockade”. Det låter rätt knäppt om jag ska behöva tänka så, eller fråga i affären efter “Rättvisemärkta blåbär”? Jag kanske skulle bli idiotförklarad, men den här bärplockarhistorien är ingen rättvis handel.
Vad kan jag göra? Jag tar en promenad i skogen, ett fint tillfälle att stilla reflektera över livet, och jag plockar mina egna blåbär/lingon/hallon. Kokar min egen sylt. Det är det rättvisaste jag kan komma på. Vad kan du göra?

Läsa om bärplockarna i Bräcke kan du göra på Östersundsposten: "Inga bär, inga pengar", "Bärplockare får hjälp av Röda Korset", "Bärplockare i Jämtland lever i misär", "Man ska inte behöva bo 46 personer på det sätt som de gör".

Lite hopp?: "Livsmedelsjättar pressar bärbolag"

Tankar om när lyx blir vardag och vi glömmer rättvisan...

Är det någon mer än jag som minns att det var lite speciellt när man som barn fick "lördagsgodis"? Jag minns att jag ibland försökte tjata på min mamma att köpa godis, men hon sa att jag fick ha tålamod och vänta till lördagen. Visst var det den väntan som gjorde att vi sedan uppskattade att få godis.

Jag skulle koka sylt efter att ha varit ute i skogen och plockat blåbär (ett jättebra tips att ta vara på sommarens godheter) och skulle köpa socker. Jag stod och jämförde priser, och suckade över att det alternativ som går i linje med det här projektet (Fairtrademärkt och ekologiskt) kostade så mycket mer än "vanligt" socker. Jag funderade ett tag på att fuska, och bara ta det ekologiska sockret (ingen rättvisa åt sockerodlarna), men jag bestämde mig för att hålla mig till projektet. :)
När jag kom hem, funderade jag över att jag måste hitta ett alternativ till socker, som fortfarande är naturligt, ekologiskt och rättvist, men som är billigare. Hm...
Fy, vad bortskämd jag är egentligen! Sitter och gnäller över att rättvisemärkt socker är märkbart dyrare än inte rättvisemärkt, som uppför mig som att det var någon självklar rättighet att alltid ha 2 kg socker i skafferiet, medan det finns människor i en annan del av världen som inte har mat för dagen, rent vatten... Det var just väldigt "rättvist"! Det spelar ingen roll, om jag är en "fattig student" (ingen benämning jag vanligtvis sätter på mig själv): Om jag ställer mig bredvid sockerodlaren som vill ha sin skäliga lön, och det som behöver hända i deras samhälle, så är jag mycket mer rik på pengar, och jag är den med någon makt att förändra. Tänk om jag skulle bli tvungen att säga till dem: "Nej, tyvärr, jag köpte inte Fairtrade för att jag brukar ibland använda hyfsat mycket socker, om jag har tråkigt ibland och vill baka en kaka... Det blir för dyrt." Inte helt rättvist.

Så jag säger till mig själv, att socker hädanefter är en vara som räknas till "lyx". Tidsfördrivsbakning (om det ens är helt möjligt med alla projekt jag har på gång i höst) är inte längre fråga om. Till jul blir det bara pepparkakor.
Egentligen, när är det inte lyx att baka, säg, en sockerkaka och bara äta upp den. När jag var liten var kakor och godis sådant som det fanns en begränsning på hur mycket man fick och när man fick det. När lördagsgodiset var slut, fick jag vänta till nästa lördag (eller stjäla lillebrorsans). Idag kan jag gå till närmsta affär, och köpa en kexchoklad för 5:90 när jag känner för det. Så tokigt, att det som en gång räknades till "lyx", idag är så mycket vardag att vi har glömt bort det. Det som är självklar vardag här, (rent kranvatten för att nämna något) ser någon annan i ett fattigare samhälle verkligen som LYX.

Rättvist?

Varför ska man handla rättvist och ekologiskt?

Vad betyder allt egentligen?

Rättvist.

Tänkt dig att du bor i Eucuador. Du försörjer dig på att odla kakao. Arbetet att odla och skörda kakao är hårt, dina resurser är begränsade och du har svårt att hävda dig på världsmarknaden. De som köper din kakao vill ju komma över den så billigt som möjligt, och du får ofta nöja dig med vad du får - istället för vad ditt arbete är värt och vad du behöver för att kunna försörja dig, din familj och utveckla det samhälle där du bor. Du har stor press på dig att producera mer kakao eftersom företagen i vår västvärld vill sälja mer, men för själva mödan ger de dig inte många kronor.
Det lät kanske inte så rättvist?
Fairtrade är en produktmärkning som garanterar bättre arbets - och levnadsförhållanden för till exempel kakaoodlare. Ta en titt på den här videon, och håll utkik efter Fairtrademärkningen när du handlar socker, kakao, kaffe, bananer, te, fotbollar... och mycket mer!

Miljövänligt.

Det här är svårt för frågan bollas fram och tillbaka ifall ekologiskt är bättre eller inte. Ibland är det klimatsmartaste alternativet inte det ekologiska och helt plötsligt var man tvungen att vara väldigt insatt när man går till affären och handlar. Det är ju ändå jorden och klimatet vi bryr oss om.
Mat som är ekologiskt odlad är odlad med en tanke på att hushålla med jordens resurser, och en omsorg om boskap. Ekologiskt odlad mat får inte vara konstgödslad, genmodifierad eller besprutade med bekämpningsmedel.
Att vara klimatsmart innebär också att tänka på jordens resurser när man handlar. Och allt ska vara så närproducerat som möjligt. Samtidigt är det lurigt att hålla reda på om tomater som odlas i Holland (som är närmare än Spanien) odlas i uppvärmda växthus som på sikt ger mer utsläpp än transporten från Spanien (där tomaterna växer mer naturligt och inte behöver uppvärmda växthus).
Vilken snårskog? Hur ska man som en vanlig, enkel, och hyffsat bekväm människa kunna bry sig om miljön när det verkar som man måste kunna så mycket för att handla rätt?
Kravmärkningen visar på att produkten är odlad med hänsyn till jordens resurser och god djurhållning. En ekologisk produkt i affären, som hallonsylt, får inte innehålla färgämnen, eller smakförstärkare (har tappat bort vart jag läste det, och har inte hittat någon bra källa att referera till, så nån som vet?), vilket leder oss in på...

Naturligt.

Den färdiglagade mat vi köper i affären är långt ifrån vad den mat vi lagar hemma i våra kök. Den innehåller olika kemiska ämnen som ger maten färg, smak och konsistens. Dessa ämnen är godkända av livsmedelsverket att få finnas i maten som säljs, men ändå omdiskuterade om de är ohälsosamma eller inte. Jag litar hellre på att laga mat med så lite tillsatser som möjligt, och tänker därför försöka undvika konstgjorda färg, smak och konsistensämnen. På vägen kommer jag lära mig mycket mer än vad jag nu vet.

Jag har tagit fakta ifrån och du kan läsa mer på: Krav's hemsida, Livsmedelsverket, Fairtrade's Hemsida. Där finns det mycket mer att läsa, så om du vill sticka ner näsan och fördjupa dig lite så läs! Och fundera över vad du själv tycker, om du inte redan vet det...

Rättvist, ekologiskt, naturligt och billigt - går det?

Det här är en tanke jag gått runt och burit på i snart två år. Den är säkert inte ny, någon människa har säkert varit före mig, men nu är det i alla fall min tur.
Jag har alltid brytt mig om miljön, och jag har ganska länge försökt bry mig om vad det jag äter innehåller. Det är inte längre någon nyhet att den mesta mat vi hittar i affärerna innehåller smakförstärkande ämnen, färgämnen, konserveringsmedel, och dessa har konstiga namn, bokstäver och nummer så att man ingenting förstår längre!
Detta projekt går dels ut på att jag ska börja laga bättre mat åt mig själv. Mat som inte innehåller en massa konstigheter, och mat som är snäll mot miljön, och rättvis. Samtidigt som jag pluggar och faktiskt inte har så stor ekonomi att röra mig med.
Den största delen i det här projektet är att jag vill börja leva mer miljövänligt och, om jag kan rättvist mot övriga världen. Hej, stor utmaning?!

Egentligen VILL väl alla kunna handla ekologiskt, och göra vad de kan för en rättvisare värld? Och om man enkelt kan undvika konstiga tillsatser i maten, skulle inte de flesta göra det?
Men ofta kanske man står där vid hyllorna i affären, och jämför priserna, suckar lite uppgivet över att det ekologiska alternativet är dyrare än det inte ekologiska alternativet, och låter plånboken välja - kanske inte alltid i linje med sitt eget samvete. I alla fall har jag gjort så. Om jag nu lyckas detta - att så billigt som möjligt leva så miljövänligt och rättvist som möjligt - så kanske vem som helst kan lyckas med det!?

Blir du nyfiken? Tycker du att det låter omöjligt? Spännande? Välkommen att se hur det går. Jag tänkte försöka dela med mig av tankar och idéer på den här bloggen. Jag är verkligen ingen “eko-expert”, så om du som läser har några tips och idéer till genomförandet av detta experiment, så känn dig fri att kommentera och dela med dig!

Tycker du att det låter dumt och tråkigt? Då kan jag lika tråkigt tipsa dig om ett kryss högst upp i höger hörn av internetfönstret - tryck på den och du behöver inte läsa mer - inte för att problemet försvinner av det... Eller så kan du titta förbi ibland och uttråka dig - kanske visar det sig vara intressantare än du trodde!

Ha en bra dag!