2011-02-17
Jag blinkade, ruskade på huvudet, och läste igen: Jag måste väl ändå ha läst fel?! Men inte, fikat jag tänkte servera beräknades hålla i sådär 7 månader. Ska jag kasta den? frågade mitt hälsoreflekterande jag. Det kan ju knappast vara nyttigt att äta något som innehåller så sjukt mycket konserveringsmedel för att kunna hålla så länge!
Men! protesterade mitt kostnadsmedvetande, det vore att kasta pengar, pengar som kan läggas på att göra något bra för patienterna på avdelningen. Medan jag står där, medveten om att min patient väntar på fikat, har sjuksköterskestudenten i mig (som vägrat ta sommarlov) bestämt att det är ett perfekt tillfälle att reflektera över omvårdnadsetik: Är det verkligen rätt att ge mina patienter till fika något jag själv inte tycker är hälsosamt att äta? Denna eländiga etik! Ska jag vara trogen det jag anser är bäst för mina omvårdnadstagare, eller min arbetsgivare, vars ekonomi faktiskt blir lidande om jag skulle slänga vetebrödet i soporna? För att inte tala om miljön, och orättvisan i världen, att jag kan slänga bröd i soporna för att utgångsdatumet är för långt fram i tiden?
Nästa dag hittade jag en limpa, som var på samma sätt, utgångsdatum: 2011-03-12, och den gången var jag inte ensam i avdelningsköket. Jag gick fram till en av ordinariepersonalen, och försökte ge henne min tanke. Kanske glömde hon den lika fort som jag visat henne, kanske håller hon kvar i den. "Här", sa jag och gav henne limpan, "har du sett utgångsdatumet...?"
Jag har medvetet utelämnat hur jag löste situationen med vetebrödet, och hur min arbetskollega reagerade på utgångsdatumet, för att jag tycker ni kan få tänka och reagera själv. Vad du än jobbar med, vad du gör, hur tänker du om tillsatser: konserveringsmedel, smakförstärkare, färg- och konsistensmedel...? Är det någon skillnad på de tankarna om du ska applicera dem på någon annan du bryr dig om (patienter, barn, äldre, släktingar...)? Och, i så fall varför?
Men! protesterade mitt kostnadsmedvetande, det vore att kasta pengar, pengar som kan läggas på att göra något bra för patienterna på avdelningen. Medan jag står där, medveten om att min patient väntar på fikat, har sjuksköterskestudenten i mig (som vägrat ta sommarlov) bestämt att det är ett perfekt tillfälle att reflektera över omvårdnadsetik: Är det verkligen rätt att ge mina patienter till fika något jag själv inte tycker är hälsosamt att äta? Denna eländiga etik! Ska jag vara trogen det jag anser är bäst för mina omvårdnadstagare, eller min arbetsgivare, vars ekonomi faktiskt blir lidande om jag skulle slänga vetebrödet i soporna? För att inte tala om miljön, och orättvisan i världen, att jag kan slänga bröd i soporna för att utgångsdatumet är för långt fram i tiden?
Nästa dag hittade jag en limpa, som var på samma sätt, utgångsdatum: 2011-03-12, och den gången var jag inte ensam i avdelningsköket. Jag gick fram till en av ordinariepersonalen, och försökte ge henne min tanke. Kanske glömde hon den lika fort som jag visat henne, kanske håller hon kvar i den. "Här", sa jag och gav henne limpan, "har du sett utgångsdatumet...?"
Jag har medvetet utelämnat hur jag löste situationen med vetebrödet, och hur min arbetskollega reagerade på utgångsdatumet, för att jag tycker ni kan få tänka och reagera själv. Vad du än jobbar med, vad du gör, hur tänker du om tillsatser: konserveringsmedel, smakförstärkare, färg- och konsistensmedel...? Är det någon skillnad på de tankarna om du ska applicera dem på någon annan du bryr dig om (patienter, barn, äldre, släktingar...)? Och, i så fall varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar